The Gambia Travel

Är riktigt trött idag och tyvärr är det ingen glad sol framme. Så jag sitter här på terrassen och skriver i min dagbok efter att packat ihop alla mina tillhörigheter. Nu väntar jag bara på att Cornelia ska bli klar med sina akrylnaglar och Eivor med sin massage. De lyxputtarna är på hotellets lilla skönhetssalong och gottar sig, synd att jag inte hade tillräckligt med pengar för att haka på. När de har kommit tillbaka så ska vi i alla fall äta lunch på strandbaren, jag tror nog jag ska välja fish & chips igen innehållande barracuda och butterfish. Sen måste jag och Cornelia hämta upp våra klänningar hos skräddaren. Spännande att se hur de blir och om de ens blir snygga så man verkligen kan använda dem. Jag har beställt två klänningar, en i ett blå-blommigt tyg och en i ett svartvitt tyg. Den med blommor ska vara en ballongklänning som det kallas och den svartvita är en med spännsnören på axlarna och i midjan. Tror mer på den om jag ska vara ärlig eftersom det är en enklare modell. Men jag ska också fundera ut en liten present till mamma eftersom jag redan vet vad jag ska ge till pappa och Evelina. Pappa ska få Gambianska jordnötter eftersom han älskar jordnötter och Evelina ska få ett fint armband av träpärlor. Mamma ska nog också få ett fint smycke tror jag, skulle nog passa henne.

Haha kom precis förbi en kille i hotellpersonalen och pratade med mig, han insisterade på att ge mig hans e-post adress. Han bara gav den till mig och sen var det inte så mycket mer med det, vet inte ens vad han heter. Märklig kille hehe. Men hotellpersonalen kommer hela tiden förbi och hälsar. Alla är så oerhört trevliga. Och nu är det färdigskrivet för tillfället.

Oj vilket hopp det blev här, sitter på flyget nu i vilket fall. Blev lite mycket att göra på slutet så hann inte uppdatera. Men klänningarna blev inte riktigt som vi väntat oss tyvärr. Den blåa ballongklänningen satt helkonstigt när jag väl testade den och han kan inte riktigt ha måttat rätt. Var ju synd eftersom det var ett fint tyg. Men den svartvita vart helt okej så det gör ju inget, men tror inte jag kommer använda den när jag går ut eller så kanske. Men nog tänkt på det, för det jobbigaste var ju ändå att säga hejdå till alla nyfunna vänner och att åka ifrån värmen. Usch jag vill inte sitta på det här trånga planet, men stensmak i rumpan, och bara vänta på tills vi landar i kalla Sverige och återgå till vardagen. Tur att vi hann med allt viktigt åtminstone, men även fast det gick snabbt så känner jag att en vecka inte var tillräckligt för mig. Och stackars Eibrahim som så gärna hade velat följa med till flygplatsen och vinka av oss. Men eftersom han var en gentleman och cyklade och hämtade Cornelias andra klänning, som blivit försenad, i sista minuten så kom han precis tillbaka när vi satt oss i bilen för att åka till flygplatsen. Endast Abdul fick plats att åka med så Eibrahim stod utanför bilen och såg nästan tårögd ut för han kämpat så för att hinna med. Stackars grabb! Men aja nu är jag trött i huvudet och ska försöka få mig lite sömn. Ses hemma i Sverige igen!

 

Jag längtar efter en vacker strand med solsken och svalkande vågor.

Vi vaknade upp och var utvilade idag, vilket var riktigt skönt. Vi gick direkt ner till stranden för att njuta av solen (även fast det var en aning mulet i början). Vi alla somnade och låg och njöt. Det var en avkopplande dag. Vi fick se när Fatou gjorde jordnötter (jag fick även hjälpa till) samt gå och hälsa på skräddaren som håller på att sy våra klänningar som vi har beställt. Fatou säger att han är den bästa skräddaren hon känner till, yeah right. Får se hur det blir med den saken. Men mycket mer än såhär var det inte denna dag faktiskt. Spela frisbee, shoppade smycken m.m. Bara chilla helt enkelt, för det måste man ju också få unna sig ibland. Dock så blev jag störd av den oerhört jobbiga Tupac igen! Han vägrade verkligen att lyssna till ett nej, come on dude så trög kan han inte vara. Tillsist var jag tvungen att vara ännu hårdare mot honom (vilket jag helst hade velat undvika) och drog till med en sågning så han gick där ifrån med ett chockat ansiktsuttryck och sa att han skulle sprida arga rykten om mig. Haha som om det hade spelat någon större roll om han skulle säga till sina kompisar att jag var en tråkig, arg och osocial turist? Jag åker ju ändå hem imorgon och har redan träffat en massa bra vänner.

Efter ännu en hel dag på stranden, då jag äntligen bränt mig en aning, så gick vi ut och åt på restaurang för typ den första gången på hela resan. Annars har vi ju lagat mat hemma på hotellet hela tiden. Maten på restaurangen var väl sådär men sällskapet var trevligt. Jag beställde en pasta carbonara eftersom jag inte ätit pasta på evigheter kändes det som. Den var redan uppskuren och såg lite ut som barnmat, great. När vi i alla fall betalat notan och var redo att gå så var tanken att vi skulle åka till reggae night som på andra delen av stranden, där vi inte varit ännu. När vi kom dit så var det nästan tomt och musiken hade inte ens satts igång ännu. Det var en ganska stor klubb som låg mitt på stranden och det satt ihop med (ägarens?) hus. Så man kan säga att det var lite som en hemmafest. Cornelia och jag som behövde gå på toa fick till och med gå in i hans hem för att låna toaletten och det fanns ingen elektricitet där heller så vi fick låna en blinkande ficklampa och fumla oss fram i mörkret. Men vi gav upp det här stället efter ett tag eftersom vi var alldeles för tidiga och inte så många kommit. I stället åkte vi till de andra klubbarna på turistgatan och det blev galet med dans. Vi slapp till och med betala inträde på den libanesiska nattklubben eftersom vi hade lärt känna en av vakterna där. Skit trevligt snubbe förresten! Jag passade även på att lära känna förra kvällens DJ samt ägaren till klubben. Han verkade vara en riktigt smart och förnuftig kille och DJ-killen berättade att han varit och lirat i Sverige några gånger, kul.

När vi kände oss färdiga där så åkte vi tillbaka till reggae kvällen för att ge det en chans till. Herregud vad smockat med folk det var där, en total skillnad mot innan! Även fast det var kul att betrakta den stora folkmassan som trängdes på "dansgolvet" så kände vi inte för att stanna för länge, trotts att vi mötte en del bekanta, eftersom man märkte att det var en del fuffens på gång med droger och sånt där. Så vi kilade hemåt igen, trötta efter vår sista kväll i Afrika.

Idag så har det varit en lugn dag för oss och vi har bara legat på stranden, sovit i solstolarna,  och tagit en liten strandpromenad och sådär. När man såg sig omkring såg det ut som om nästan alla låg och sov faktiskt, så vi var nog inte ensamma om att vara trötta. Det har varit mulet väder hela dagen vilket är synd eftersom jag inte hunnit jobba på brännan ännu, och vi hade heller ingen större lust att bada. Taskigt nog nämnde en gambian hur blek jag är, thanks pal! Man blir ju lite besviken när man får åka hem blek igen när alla vet att man varit i super soliga Afrika. Till råga på allt så har jag blivit sjuk också, har jätte ont i halsen och är förkyld. Varför måste man bli det nu för? Kände i för sig att det redan var på väg när jag åkte i från Sverige, men inte trodde jag att det skulle blomma upp just nu. Är hes och låter förskräcklig så alla mobbar mig för min röst..Awh. Blek och äcklig var väl det man trodde man skulle få slippa här nere. Men någonting som är värt att nämna är att vi träffade den första idioten här i Gambia. Han gick fram till mig och Cornelia på stranden när vi var och promenerade och han försökte imponera på oss med snuskiga uttryck osv. Herregud vad han gick oss på nerverna! Han kallade sig vid flera namn så som Smily, Tupac, något annat konstigt och sen Omar. Lite förvirrande kanske, men vi märkte att han var hög på något. Och vi fick veta senare av vår vän Abdul att "Smily" var en riktigt idiot som alltid var påverkad dygnet runt. Ett tips var att hålla oss borta från honom och ignorera honom. Så vi försökte det.

Kvällen blev lugn för oss eftersom både jag och Cornelia kände oss trötta och krassliga. Vi satt en stund i hotellbaren och lyssnade på behaglig soulmusik live. Man blev dock trött av det. När vi kände oss färdiga och redo för sängen tog vi en snabb kvällspromenad först och sen direkt hem,  då var klockan bara runt elva. Skönt! Då kan man samla orken och gå upp tidigt imorgon i stället eftersom det är vår sista heldag här dessvärre. Natti natt!

Idag är det festivaldag, Tabaksi som det även kallas. Vi började dagen med att chilla på stranden (och jag ägnade mig åt att ta ur flätorna). Det var mestadels turister här idag eftersom de andra var i moskén och bad. Efter de har bett sina böner så ska de sedan åka hem och döda ett får som de ska äta till lunch. Vi ville inte vara med på detta eftersom jag tror att jag inte skulle klara av att se fåret halshuggas och hackas i småbitar utan att spy eller svimma. Så vi väntade här på stranden och kastade lite frisbee med Spicy innan vi blev upphämtade klockan ett för att åka hem till Fatou och äta tabaskilunch. Vi blev välkomnade av familjen och fick oss en rundvisning på gården och i några av husen. "Husen" var mer som små rum utan dörrar och fönster, istället var det bara hål i väggarna för det. De hade några möbler och en tv faktiskt. Men i köket så var det i stort sett tomt förutom kitteln och eldplatsen där de lagade maten. När vi både sett det ena och det andra, både gethuvuden, kattungar och gym, så satte vi oss ner för att äta. Det kändes lite läskigt att äta bortbjuden såhär i ett främmande land eftersom jag just sett att alla äter med händerna i en stor gemensam skål plus att de inte har någon tvål att tvätta händerna med innan. Hoppas jag slipper bli magsjuk bara!

Vi fick smaka på tre olika Afrikanskarätter och de var inte så dumma faktiskt, bara en aning starka p.g.a. all peppar som de har i. De tre rätterna bestod mestadels av ris och får men i den första var det även potatis och jordnötssås till och i den andra var det fullt med stekt lök och i den tredje hade de även blandat i vanlig korv i ett stekt ris tillsammans med fåret. Tur att jag, Cornelia och Eivor fick äta med sked och lite separat. Efter maten så bjöds det på dans utanför och vi tre fick sitta i stora fåtöljer som riktiga drottningar och se på medan kvinnorna och barnen dansade för oss. Det var kul att se och ledde till mycket skratt. Är riktigt glad över att vi fick ta del av allt detta och träffa de underbara människorna (och att inte bli magsjuka, som tur var).

När vi var tillbaka på hotellet så gjorde vi i ordning oss för kvällen. Våra planer var att vi skulle sitta i hotellbaren och se på ett uppträdande med akrobater som skulle starta 20:00, men vi missade det för att det hade startat en timme innan istället. Så då bestämde vi oss för att ta en barrunda, vilket ledde till en galen kväll!

Vi gick till ungefär tre olika ställen tills vi hade hittat vårt favorit ställe. Det var en libanesisk klubb som ägdes av en italienare (?). De spelade nästan bara musik som vi kände igen, inklusive svensk musik som "svennebanan" och "boten anna". Det var skitkul och jag och Cornelia dansade som galningar! Dock blev det ett stort missförstånd mot slutet av kvällen då grabbarna skällde ut en libanes utan anledning. Så det blev lite kaosigt för ett tag med vi förklarade för dem hur det låg till och så var problemet löst. Så det slutade med att vi åkte hem glada efter en lyckad kväll!

Idag vaknade vi upp och var trötta och slitna. Vi gick upp lite tidigare idag eftersom grabbarna (Abdul & Eibrima) ville ta med oss till apparken. De ville även visa krokodildammen där man kunde klappa krokodiler, men det kände inte vi för eftersom vi redan hade sett krokodiler på andra djurparker. Att gå och mata aporna var dock en riktigt kul upplevelse och de klättrade och klängde på oss för att få jordnötter. Vi tog en massa fina bilder på aporna och dess park som vi sedan kommer visa på vår vernissage hemma i Sverige. När vi kände oss färdiga och efter att ha gått ett stort varv genom parken så satte vi oss i taxin och begav oss mot marknaden. Eftersom det var så varmt ute idag och vi kände oss överhettade och trötta så hoppade vi aldrig av och gick runt på marknaden utan vi satt kvar i bilen och tog oss en liten snabb rundvisning bara för att se hur det fungerade. Det var riktigt trångt och kryllade av folk i den heta värmen. Jag höll på att tuppa av där jag satt i bilen. Det var samma taxikille som skjutsade oss idag som dagen innan och såklart blev han stoppad av de där jäkla poliserna igen! De försöker komma på alla möjliga usla ursäkter för att stoppa honom eftersom de såg att han hade oss turister i bilen. De förväntade sig verkligen att vi skulle betala för att komma ur problemet snabbt, men icke de, istället stod de och tjafsade. Det verkade som om att det hade något att göra med att han inte hade haft säkerhetsbälte på sig här om dagen, öh ok? Så vi stod där parkerade mitt i kaoset och fick sitta och vänta i den varma bilen. Jag började verkligen tappa tålamodet och jag kände att en illamående känsla kom över mig igen och jag ville bara därifrån. Som tur var löste sig det hela lite snabbare den här gången och vi kunde åka tillbaka mot hotellet igen.

Jag och Cornelia begav oss direkt mot strandbaren för att käka lunch, gud vad vi var utmattade och hungriga! När vi ätit färdigt blev det såklart bad. Men inte visste jag att jag skulle hamna i en fälla nere på stranden också. Jag blev direkt påmind om att jag lovat tjejerna på stranden att jag skulle fläta mitt hår. Jag gjorde som jag lovat, men nu när jag tänker tillbaks så ångrar jag mig enormt! Jag fick sitta på en hård frigolitbräda i över två timmar och gissa om jag hade stensmak i rumpan och att mina ben domnat bort. Hur hemskt det än var så går det aldrig upp emot själva flätandet av håret. Alla slet och drog i mitt hår åt alla håll och kanter och ibland kunde jag faktiskt känna att det slets av en aning. Det gjorde förbaskat ont och det kändes som jag skulle börja blöda i hårbottnen. Som sagt tog det över två timmar att bli klar och jag tänkte hela tiden tankarna på att fly därifrån. Det värsta var också att jag inte ens blev nöjd med det. Fan!

När det i vilket fall var klart och jag missat en hel dag i solen så gick vi upp till hotellet för att äta middag. Det var första gången jag såg mig i spegeln efter jag gjort håret och gud vilken stor chock jag fick. Vad har jag gjort!? Jag såg ut som Jack Sparrow. Efter att jag klagat färdigt så gjorde vi oss i ordning för att gå ner till stranden och haka på en strandfest. Den här gången var det mindre folk där så vi stannade inte alltför länge. Vi tröttnade även på killarna eftersom de varit så himla efterhängsna idag. Jag orkade verkligen inte med det så det var ganska skönt att komma hem och sova tillsist.

Vi gick upp tidigt idag och åt en brakfrukost. Vi är ju tvungna att hålla oss pigga inför denna viktiga dag då vi skulle åka till Baffrowkliniken. Tyvärr så mådde jag inge vidare, tror det berodde på värme och vätskebrist. Men det var intressant att besöka klinikerna och se hur de arbetade och utvecklades. Först åkte vi till den största kliniken som hette Mandinaba, den inriktade sig först och främst på kvinnor och deras hälsa och välmående. Man kämpade för att kvinnorna skulle klara sig själva och få en högre roll i samhället istället för att bli styrda av män. Fast det kom också män dit ibland, speciellt stödgrupper, och kliniken hade sitt eget labb och sjukstuga för alla möjliga patienter. Det var dock slitna hus och lokaler och inte så värst mycket möbler. Men kvinnorna som befann sig där var trevliga och hjälpsamma. De kunde dock inte engelska men de två tjejer som följt med oss som guider översatte vad de sa. Efter att vi var klara där åkte vi vidare jätte långt bort för att besöka en fattig liten by i bushen som också hade startat en klinik med hjälp av Baffrow. Den kliniken var inriktad på både kvinnor och barn och det kom en massa människor som skulle hälsa oss välkomna och ville dela med sig av sina berättelser. De sa sina önskemål om hur de ville att kliniken skulle bli en dag, de hade påbörjat bygget men var nämligen tvungna att avbryta eftersom ekonomin inte räckte till. Och gud va de var glada att vi var där och visade vårt intresse, de tackade oss om och om igen på sitt språk. Innan vi åkte där ifrån fick vi oss en liten rundvisning på området och gav barnen en massa godis. På vägen hem stannade vi en snabbis i en liten fiskeby och såg oss omkring. Det var inga folk där för tillfället eftersom det var ett turistområde för resande. Det fanns små hyddor man kunde hyra och en nattklubb som stod tom.

Vi har fått ihop en massa bra information och bilder, men jag är helt slut och mår dåligt! Synd att det ska behöva bli så. Efter vi ätit gick vi ner till stranden och svalkade oss, helt underbart! Och när kvällen nalkades drog vi oss mot hotellbaren för att se på ett krabbrace och satsa pengar på den krabban vi trodde skulle vinna. Det gick ut på att det fanns några fångade krabbor med nummer på, man fick välja den man ville satsa pengar på och hur mycket man ville lägga, sedan var de tre olika rundor. De har ställt upp cirklar med tomflaskor i varandra och i mitten står det en hink med krabborna i. Man släpper ut krabborna ur hinken och den krabba som först tagit sig ur cirklarna med flaskor vinner! Jag bettade på två race men förlorade varje gång, Cornelia och Eivor vann dock en varsin gång och fick dubbelt gånger pengarna. Superkul var det! Aja, efteråt så begav vi oss mot en nattklubb där det var ladies night som stod på temat. Det var ett stort ställe men det var långt ifrån fullt med folk där. Men vi stannade i alla fall kvar där och tog några läsk och dansade lite. Som tur va så var vi inte de ända turisterna så det kändes tryggt. Även fast det mestadels var cougars med unga gambianska killar och äldre män med söta flickor. Så äckligt att gamlingarna åker dit för att utnyttja unga fattiga gambianer. Vad vi mer upptäckte förutom alla snuskgubbar så var det att de gambianska tjejerna och killarna var uppdelade i två grupper när de dansade, tydligen så bjuder man inte upp vem som helst i Gambia eftersom det anses att dans är så mycket mer än bara en dans för dem. Så killar och tjejer dansade för sig själva (om de nu inte var turister, för då spelade det ingen roll).

När vi festat klart och var redo för att åka hem så gick vi ut för att möta våran taxichaufför utanför, men precis när vi kom ut så var polisen där och tog taxikillens mobil och körde iväg. Vi hoppade in i bilen och följde efter till polisstationen. Cornelia och jag fattade ingenting, men tydligen så är det olagligt att snacka i telefon samtidigt som man kör. Så de beslagtog hans mobil och han fick hämta ut den mot betalning. Men problemet i den här situationen var att han hade parkerat bilden innan han tog upp mobilen för att ringa oss och berätta att han var framme. Poliserna vill bara tjäna pengar på alla möjliga sätt och de är särskilt orättvisa nu under festivaltiderna eller om man han en turist i bilen (för de tror vi är villiga att betala mer). Gud vilka nonchalanta poliser det var, chauffören försökte förklara situationen för dem men de satt bara och kollade på boxningsmatch och var inte villiga att kompromissa eller något i huvudtaget, hallå? kolla på tv när de har någonting att utreda, idiots. Efter någon timme eller så fick vi i alla fall skjuts hem för att poliserna sa åt honom att se till att vi kom tillbaka till hotellet. Stackars pojke, han såg verkligen ledsen och nere ut! Men han fick lite extra dricks av oss så då sken han upp lite. Äntligen hemma och godnatt!

Jag sov förvånansvärt gott i natt, var bara en aning varmt i början. Efter att vi ätit frukost så gick vi ner till den milslånga stranden där vi mötte våra vänner från gårdagen och de tog fram solstolar åt oss samt gav mig och Cornelia ett varsitt halsband som de köpt på marknaden. Vi fick även välja ett varsitt smycke av de Fatou hade gjort själv. Vi valde två jättefina armband med träpärlor. De är verkligen så hjälpsamma här nere, drar fram stolen åt en när man ska sätta sig ner, bär ens saker, ger en gåvor med mera. Man känner sig som en prinsessa (vilket de även kallar en för).

Det är jätte stora vågor idag och röd flagg, men vi har lyckats svalka av oss lite i vågorna i vilket fall. Det är mycket folk på stranden idag och hela tiden kommer det fram folk och pratar med en, mestadels försäljare men även andra nyfikna också. Våra vänner är här också och snackar med oss lite då och då. Vi har fått följa med till deras juicebarer och smaka på lite frukt och senare fick vi även en hel fruktsallad med massvis av god och färsk frukt. Om ca en timme så ska vi åka och besöka sjukhuset. Det ska bli spännande!

Vi satt och väntade på vår chaufför i över en timme utanför hotellet, tydligen så gör de lite som de vill och kommer när de känner för det här nere i Gambia. Men tillsist kom han och vi åkte in till huvudstaden Banjul. Det var massvis av hus och folk, men allt var slitet och sunkigt och det låg soppor överallt. De får tydligen dumpa sopporna lite vart de vill och sen bränner man det bara. Vi kom i alla fall fram till huvudkontoret för Baffrowclinics och där mötte vi chefen som också hette Fatou (vilket är mitt Gambianskanamn enligt en kille på stranden). Vi fick träffa en massa kvinnor samt två manliga doktorer och ha ett snabbt samtal med Fatou för att planera morgondagen. Tyvärr hann vi inte ställa så mycket frågor eller besöka kliniken idag eftersom hon var väldigt upptagen och stressad. Vi blev väldigt besvikna, men vi har i alla fall bokat in att vi ska åka och besöka den riktiga kliniken imorgon klockan tio. Så det gick ganska snabbt och vi fick inte så mycket information men men...Eivor hamnade dock i ett viktigt möte med personalen där så jag och Cornelia gick för att vänta utanför. Då passade vi på att gå en liten sväng i staden med Abdul. En massa små barn kom fram till oss och skakade hand samt ropade "Tubab" efter oss. Tydligen betydde det "viting" eller "blek människa" på deras språk och det menades med att de ville ha godis av oss. Nu har vi förberett oss med lite klubbor till nästa gång. När vi väl var klara i staden åkte vi och besökte en fattig skola där vi samtalade med rektorn och lämnade det skolmaterial vi hade med oss från Sverige. Han blev så himla glad och lovade att ringa och tacka våran skola i Sverige. Kul att se eftersom det var en riktig fattig skola. För att vara ärlig så såg skolan nästan ut som ett fängelse med sina gallerfönster och tomma slitna klassrum. Eleverna var inte där idag eftersom de hade ledigt inför den kommande festivalen som skulle äga rum på fredag. Men det var fortfarande kul att se, och i vanliga fall så brukade det tydligen vara tusentals med elever där. Ungefär lika många som går i Nacka Gymnasium bara det att den här skolan var mycket mindre och att det var drygt 50 elever i varje klass. När vi sagt hejdå och tackat för oss så åkte vi vidare till ett supermarket för att handla middag. När vi var klara och hemma igen gick vi ner till stranden och tog sedan en långpromenad med grabbarna igen.

Nu har vi ätit middag och är lagom mätta, så vi ska bege oss mot stranden igen för att se på krabbor, som bara kommer upp på kvällen, och besöka en strandfest med live musik och BBQ. Det var riktigt trevligt och en äkta Afrikansk upplevelse. Fisken de grillade var jättegod och vi fångade några krabbor samt dansade runt elden till takten av trummorna. Sen var det bara dags att gå hem och sova eftersom vi ska upp tidigt imorgon och behöver vara pigga.

Jag är en stor tönt (skriver Cornelia om sig själv) medan vi sitter på planet, redan upp i luften och äntligen på väg. Vi kom till Arlanda runt klockan sex på morgonen för att vara i tid til incheckningen. Det var mulet och hängde regn i luften den här morgonen. Fy vad skönt det ska bli att bara komma bort från detta eländiga mörka vinterväder! Jag är spänd och nervös och kan inte bärga mig tills vi verkligen kommer fram. Nu är det dags för påstigning.

Har suttit på flyget i några timmar nu och snart är vi framme på Teneriffa där vi ska mellanlanda och tanka planet. Under flygresan så har jag mestadels sovit och kollat på film, Sommaren med Göran blev det, men nu den sista tiden så har vi spelat spel allihopa och haft kul. Tur att alla fick sittplatser bredvid varandra.

Vi har hoppat på planet igen efter en timmes väntetid på Teneriffas flygplats. Var väl inte sådär jättekul att vandra runt i den där lilla vänthallen och se det varma vädret utanför fönstret. Men alltid skönt att få stäcka på benen lite förståss. Det är väl drygt två - tre timmar kvar tills vi äntligen är framme på riktigt. Jag sitter just nu och väntar på mitt andra mål mat och kollar på ett sportprogram. Är hungrig! Håller redan på att äta upp sladden till hörlurarna. Vad blir det för mat och vad ska vi göra när vi kommer fram månntro?

Nu kommer den väntade maten som består av en kall skiva rostbiff och någon gul äcklig risottoliknande röra. Fy va den var sur och äcklig! Och till efterrätt blev det inte så mycket bättre, en kall och blöt jordgubbspaj. Man märkte att den just hade tinat från att vara djupfryst. Thanks a lot. Nu ska jag i alla fall lyssna på Babyshambles och vila.

Gud vad mycket intryck man upplevde direkt när man landat och precis klivit av planet. Värmen slog emot en som en stor våg och man blev helt paff och kunde inte finna ord för det man såg. Cornelia och jag var jättekissnödiga och sprang direkt mot toaletten på den lilla flygplatsen. Det stod en man i det trånga utrymmet utanför de två toaletterna och tog betalt. Jag gick in på en av dem och upptäckte till min förfäran att det inte gick att låsa, så jag förlitade mig helt på att mannen utanför höll koll på att det var upptaget. En annan sak som bekymrade mig var att det inte fanns någon toalettsitts eller rinnande vatten i handfatet. Så man hade helt enkelt inget annat val än att stå upp och kissa och skita i att tvätta händerna. Ahapp!

Det var trångt på den lilla flygplatsen och hur rörigt som helst. Alla sprang hit och dit och trängdes plus att de som jobbade där försökte tjäna pengar på alla möjliga tänkbara sett. Alla var dock supersociala och en aning påflugna, men vi fick i alla fall hjälp med bagaget och skjuts till hotellet. Man skulle sett vilka stora ögon man fick i bilden på väg där ifrån. Det var verkligen som på film och kändes inte alls verkligt när man for med blicken på omgivningen utanför. Det gick folk överallt längst vägarna samt lösa getter, kor och åsnor. Det satt gamar i träden och gatuhundar sprang undan för bilarna. Unbelievable!

När vi väl kom fram till hotellet som hette Bungalow Beach Hotel så checkade vi in och träffade Fatou Torrei som kom med frukt till oss samt att vi blev visade till vår lilla "lägenhet" som vi ska bo i. Efter att vi lämnat ifrån oss packningen och bytt om så gick vi ner till stranden (vi bor precis intill den) där vi träffade några vänner till Eivor och en massa annat folk. Jag och Cornelia tog en strandpromenad med de två äldre killarna som Eivor känt under en längre tid. De var söner till Fatou och supertrevliga, de berättade en massa intressanta saker om landet osv. Stranden var superfin och vi fick uppleva solnedgången tillsammans med de kraftiga vågorna som slog mot den långgrunda stranden. När det börjat mörkna så gick vi till affären för att handla mat tills imorgon och nu sitter vi här ute på vår lilla terrass och lyssnar till vågorna, med tända ljus och dricker kall Gambiansköl. Hoppas att nästa dag bjuder på spännande äventyr!

Fick ett halsband av några vi mötte idag när vi gick på en kvällspromenad. Det är ett läderhalsband i svart läder med en vit snäcka på. Den vita snäckan står för mig (för jag är vit) och det mörka lädret runt om står för den Gambianska befolkningen, alltså att jag nu är "ett" med dem. Nice att få det redan på första dagen!

Det hela började med planerna inför ett kommande projektarbete. Jag och min klasskompis Cornelia hade våra vilda funderingar om att åka och volontärarbeta i ett annat land för att uppleva saker vi aldrig upplevt och skaffa nya erfarenheter. Vi spanade och spånade över vad som skulle passa och hur vi skulle kunna få vår plan att gå i bruk. Det var svårt och krävde mycket planering och research för att få fram någon bra information som lät lovande i huvudtaget. När vi nästan gett upp hoppet och letandet eftersom vad vi än hittade för intressant hade en liten snubbeltråd så blev vi tipsad om en genialisk idé som kanske skulle funka. Min mammas pojkvän brukar åka ner till sin familj till det lilla landet Gambia i Afrika och han sa att hans mamma hade massvis av bra kontakter där nere och att man kanske kunde jobba utifrån det. Så jag såg till att ta kontakt med hans mamma, vars namn är Eivor Björkman, och berättade om mina och Cornelias planer kring projektarbetet. Som tur är nappade hon på vår idé direkt och sa att detta skulle nog kunna gå att genomföra. Efter det samtalet satte allting fart; vi skrev en utförlig projektplan, letade upp massvis med information, skrev mail till tänkbara kontaktpersoner, bollade idéer med varandra och jobbade på som bara den med gnistan i ögonen. Vi var målmedvetna och vi ville verkligen det här! Det tog veckor och veckor med planerande och fixande, det är ju inte bara att åka iväg till ett främmande land sådär för att man råkar ha kontakter, utan det ligger ett stort arbete och engagemang bakom. Vi skrev ihop alla frågeställningar vi ville ha svar på, och bestämde vad vi skulle fokusera på (vilket var kvinnorna i Gambia), vi behövde också kolla upp alla nödvändiga vaccinationer och se till att vi tog dem plus att man måste fixa med både försäkringar och finansiell sponsring som vi nu fick av våra föräldrar.

Det här var en liten kort information om hur det hela startade och nu ska jag berätta om vad som hände under tiden där nere med texter ur min resedagbok. Vi skrev nämligen dagbok varje dag där nere för både vår egen fördel och även inför projektredovisningen.


Hoppas att Du vill läsa och ta del av det som för Mig var något väldigt speciellt.